Varför deltar Sverige i den amerikanskledda Natooperationen i Afghanistan?

Ett skäl var det politiska trycket från Bushadministrationen efter terroristattackerna den 11:e september 2001. För dåvarande statsminister Göran Persson (S) var huvudargumentet att al-Qaida skulle kunna slå till också i Sverige.

De som idag hävdar att Nato slåss mot ett existentiellt globalt hot bör fråga sig:

Varför är inte Afghanistans grannar, de som borde ha mest att frukta av den afghanska instabiliteten, med i Natoinsatsen?

Men förpliktar oss inte FN-medlemskapet att delta i kriget? Svaret är nej. Natoländerna deltar på grund av artikel 5 som stadgar att alliansens medlemmar skall ställa upp för varandra. För oss andra är det ett politiskt val.

Majoriteten av FN:s medlemsstater, över 150 länder, har inte känt sig kallade att kriga i Afghanistan. De har istället valt att ställa upp i opartiska, FN-ledda fredsoperationer.

Sverige var en gång den främsta truppbidragaren till FN. I dag har Sverige inte en enda beväpnad soldat under den blå FN-fanan. Insatsen i Afghanistan, som inte styrs av FN:s säkerhetsråd utan av Nato och Pentagon, slukar all vår fredsbevarande militära kapacitet.

Sverige äventyrar sin militära alliansfrihet genom att föra krig med Nato. Utrikesminister Carl Bildt (M) har sagt att gränsen mellan icke-medlemskap och medlemskap börjar bli hårfin efter vårt deltagande i Natooperationer. Han gjorde sig nog skyldig till en freudiansk felskrivning i sin artikel med Natochefen Fogh Rasmussen i Washington Post den 8 januari 2010. Slutorden är anmärkningsvärda ur ett svenskt alliansfritt perspektiv:

”USA kan inte göra detta på egen hand och behöver inte göra det. Europa och Kanada kommer att fortsätta att vara Amerikas allierade, partners och vapenbröder (min kursivering).”

Ingen ansvarig politiker har presenterat en svensk strategi för Afghanistan. Vi vet inte om målet är militär seger eller politisk lösning, och vi vet inte längden på insatsen eller dess verkliga kostnad.

Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors (M) talar om att ”Sverige skall stanna så länge det behövs”, vilket påminner om Bushs slogan om Irak: ”as long as it takes”. I regeringens utrikesdeklaration i år lät det också som Bush under Irakkriget:

”Endast genom att framgångsrikt fullfölja vårt uppdrag i Afghanistan kan vi visa att de förluster som drabbar oss inte är förgäves.”

Inte heller har regeringen tagit ansvar för att ge våra utsända soldater och poliser fullgod utrustning. Försvarsministern skyller i stället på försvarsmakten – över vilken han basar – för att man inte levererar helikoptrar i tid.

Den svenska icke-strategin utan tidsgräns framstår som surrealistisk efter att Obama kungjort att den amerikanska militären skall börja sitt uttåg ur Afghanistan sommaren 2011.

Till och med i Natoländer sätter man nu en gräns. I Nederländerna tvingades regeringen avgå sedan Socialdemokraterna vägrat förlänga landets truppstyrka bortom sommaren 2010, och i Kanada avvisar regeringen Natochefens vädjan om att ändra beslutet om uttåg 2011. I Frankrike kritiserar den förre utrikesministern Hubert Védrine president Sarkozys politik och påpekar att Afghanistan riskerar att bli ett västligt protektorat.

Ett litet land med begränsade resurser måste välja sin roll i världen. Den militära alliansfriheten har hjälpt Sverige att spela en medlande roll i svårlösta konflikter, och de svenska blå baskrarna är alltjämt efterfrågade. Politiskt och diplomatiskt arbete, civilt bistånd, uppslutning bakom FN – det är Sveriges roll och styrka i världen och borde vara så framöver.

Sveriges regering och riksdagsmajoritet begick ett stort strategiskt misstag genom att ställa sina styrkor under Nato i ett amerikansklett krig som inte kan vinnas militärt.

Istället för den enormt kostsamma och riskfyllda militära insatsen i Afghanistan kan Sverige välja en annan väg än krigets. Vi skulle med våra betydande biståndsresurser kunna bli en stor, fredlig aktör, i samarbete med FN och regionen, till stöd för det afghanska folket och dess institutioner.

Det är hög tid för Sverige att ändra kurs och återupprätta trovärdigheten för vår militära alliansfrihet och den roll som pålitlig fredsbevarare under FN-flagg som grundlades av Dag Hammarsköld och Olof Palme.

PIERRE SCHORI